Vi tror generellt att alla valälskare är mer lämpade för pokerspel, av många skäl, men det är förstås en individuell fråga. Det här är i alla fall en del bra saker man kan tänka på.

Att följa sina instinkter när man spelar poker är tyvärr en rätt underskattad egenskap. Pirret i magen när man står inför ett svårt beslut som måste tas. Visst kan man genom matematik och procentsatser ofta komma fram till om man ska syna, lägga sig eller rent av höja själv. Vi kan dessa procentsatser någorlunda, kan med viss överslagräkning och logiskt tänkande placera min motståndare på eventuella händer han kan ha. Men trots det så hamnar jag ofta i situationer då jag måste ta ett beslut baserat främst på vad vi tror. Har han verkligen färgen eller har han missat och nu försöker symbolisera något bättre än vad han egentligen har?

Det är svårt och ingenting man kan läsa sig till i böcker eller genom att studera andra spelare. Att verkligen kunna spelet och veta varför man gör på ett särskilt sätt i en speciell situation hjälper men i slutändan är det ändå du som måste bestämma vad du ska göra när instinkten är din bästa gissning. För oss fungerar det att ta det beslutet som vi först tänker på. Analysera en hand är bra men det finns också en risk att man överanalyserar det hela och därmed gör det ännu svårare än nödvändigt. Vissa gör det enkelt för sig och synar varje gång de är osäkra och det kanske funkar till en viss gräns. Andra låter en slantsingling avgöra beslutet men vi tror ändå att det bästa är att lyssna till den inre rösten och fatta ett beslut efter detta.

En sak som valälskare verkligen kan göra mer är att samarbeta över bordet. Självklart inte via fusk, utan genom pur strategi. Man kan spela ut andra pokerspelare utan att veta vad de andra har, och ändå tävla fair and square mot varandra sen.